Våra föregångare

LOV – En officersförening

Livgardets Officerares Veteraner är en vänförening med värdefull gemenskap. Sedan 1940-talets mitt har föreningen samlat officerare som har tjänstgjort på regementet. Vi genomför möten, inbjuder till föredrag och samlar människor med samma värderingar och umgås under trevliga former samt sammanbinder historia med nutid.Vi har en och annan gång från olika håll fått frågan om LOV som förening och varför vi finns.

Sveagardesföreningens historia.

Befrielsekriget 1521, Rhen 1631, Lützen 1632, Warszawa 1656, Tåget över Bält 1658, Halmstad 1676, Lund 1676, Landskrona 1677, Narva1700, Düna 1701, Kliszow 1702, Holowczyn 1708, Svensksund 1790

Den 21 maj 2016 firade Sveagardesföreningen sitt 90-årsjubileum. För ett förband med stolta traditioner sedan 1521 kan det synas vara en ung kamratförening, men faktum är att den tillhör de äldsta i landet. Men vad var det som ledde till att vår kamratförening bildades den 20 oktober 1926?

Tankarna på att en kamratförening skulle stärka samhörigheten med det aktiva regementet och de kamrater som lämnat förbandet kom redan i början på 20-talet. 1922 inbjöd Köpenhamns garderförening Svea livgarde att sända ett fotbollslag för att spela mot det danska livgardet. Majoren Bertil af Burén var lagledare för de Sveagardisterna. Han beskriver sin upplevelse på följande sätt:

"Även om regementsföreningar icke voro för oss obekanta, överraskades vi av att för första gången träffa denna organisation av äldre män, före detta gardister, vars styrelse i samlad tropp mötte oss på stationen och sedan utövade ett storartat värdskap med mottagningslunch, stor festbankett med prisutdelning, utfärd med bil genom norra Själland med mera, allt under en till hjärtat gående vänlighet. Vad som mest imponerade var den stämning av samhörighet som lyste fram ur dessa gamla gardisters ögon då de talade om sina ungdomsminnen från exercistiden och sin kära avdelning."

Detta inspirerade Bertil af Burén att vid hemkomsten börja arbeta för att skapa en egen motsvarighet till det han upplevt i Köpenhamn. När sedan Sveagardesföreningen bildades 1926 fick den omedelbart ett mycket gott gensvar. Under årens lopp har verksamheten och antalet medlemmar varierat. Som störst var föreningen under ofredsåren under det andra världskriget.

Idag har vi en livaktig förening med c:a 650 medlemmar som är öppen för alla som tjänstgör, eller har tjänstgjort, vid dagens Livgarde eller dess föregångare. Även anhöriga är välkomna som medlemmar liksom alla de som i övrigt har ett stort intresse av regementet, dess verksamhet och historia.

I dagens Sveagardesförening bär vi således med oss de fina föresatser som våra företrädare har haft och omsätter successivt dessa till modernt anpassade verksamheter som innebär att föreningens traditioner lever vidare.

LIVGARDETS DRAGONERS KAMRAT- och VETERANFÖRENINGs bakgrund

LIVGARDETS DRAGONERS KAMRAT- och VETERANFÖRENING bildades 1935 som KGL. LIVREGEMENTET TILL HÄST KAMRATFÖRENING.

"Syftet var att skapa och vidmakthålla samhörighet mellan hästgardister, livdragoner och livryttare. Prins Gustaf Adolf valdes till föreningens ordförande och efter bildandet avåts middag i ridhuset. Där hade sexton långbord dukats tvärs över manegerna, med ett honnörsbord i mitten, omgivet av Livregementets skvadroner. Omkring dessa stod fem bord för de gamla hästgardisterna och fem för livdragonerna.
Mötet liksom middagen förlöpte väl, men efter kaffet och congacen förmärktes viss misstämning. Denna övergick i mer eller mindre allmänt slagsmål som utspelades mellan ridhuset och staketet. Inga allvarligare skador tycks dock ha uppstått och då ingen person gjorde någon anmälan, det hela utspelades på "icke allmän plats" och få i tjänst varande livryttare tycks ha deltagit, blev det heller aldrig något ärende av det hela. Dagofficeren hade troligen gjort bedömningen att det hela kunde avslutas utan hans och vaktstyrkans inblandning.
Händelsen stärkte måhända också samhörigheten, om än inte på det sätt som avsikten var."

(ur "Livregementet till häst under 1930-talet." av Thomas Roth, 1:e intendent vid Statens Försvarshistoriska Museer)

Läs hela uppsatsen nedan.